Blogg C: När blir journalistik fiktion

Svensk maffia är skriven av Lasse Wierup och Matti Larsson och är en kartläggning av Sveriges kriminella gäng. Författarna presenterar alla de olika gängen: deras historia, särskilt utmärkande personer och möten med en eller flera personer från gängen. Mot slutet av boken inser man att det inte är en lätt historia att beskriva. Alla de olika konstellationerna påverkar varandra och går i vissa fall även in i varandra. Då är det inte konstigt att jag som läsare lämnas aningen förvirrad över vilket gäng som var vilket och vilken person som hörde hemma var. Trots det har Wierup och Larsson gjort ett utomordentligt jobb med kartläggandet och stundtals har deras berättande haft min uppmärksamhet till 110 procent.

Som sagt är det en komplex historia, eller komplexa historier, som Wierup och Larsson berättar. Det går inte att jämföra denna bok med exempelvis den omdiskuterade Gömda-serien. I den sistnämnda är det som känt en enda berättelse som ska återges och jag antar att det gör att det lättare blir åt det skönlitterära istället för journalistiska då man kanske vill måla ut händelsen lite mer. I Svensk maffia är författarna hela tiden synliga. Hela boken är mer som ett gigantiskt reportage där Wierup och Larsson beskriver möten med den undre världens nyckelpersoner och de visar tydligt sin egen roll i berättandet. Det skulle lika gärna kunnat vara en lång reportageserie i vilket nyhetsmedium som helst. Deras skrivande har inte påverkats av publicerandets form.

För mig blir innebörden av litterär journalistik att den innehåller sådant som vi lika gärna skulle kunna läsa om i tidningen eller höra om på tv. Det är sann journalistik i litterär form (även om ett varningens finger naturligtvis ska höjas för att det som står i tidningen eller sägs på tv inte alltid är lika med sant). Min definition av journalistisk litteratur blir då istället, som det som Liza Marklund anklagas för att använda sig av, skönlitteratur i journalistisk stil. Författaren till den sistnämnda formen vill använda sig av den journalistiska stilen och jargongen men för att berätta en mer eller mindre fiktiv skönlitterär historia.

Svensk maffia blir, enligt mig, därmed litterär journalistik. Ett sätt att få den här boken i det andra facket vore om författarna bestämde sig för att följa endast ett av alla gäng eller en av alla personer och göra det till en sammanhängande kronologisk historia. Då skulle det kanske ges mer utrymme för utmålningar. Som den är nu är den en skildring av ett invecklat nätverk med flera olika berättelser och det är väldigt mycket faktabaserat men med levande miljö- och personbeskrivningar. Vissa delar i boken beskriver en mer sammanhängande sekvens då vi får följa någon oskyldig person som blivit utsatt för gängkriminaliteten och som tar sig igenom med livet i behåll eller någon före detta kriminell som berättar om sitt liv. Under de här delarna beskrivs miljöer och händelser noggrant, men det blir ändå aldrig skönlitterärt. Författarna finns tydligt med hela tiden och återkommer till att det är en intervjusituation som berättelsen framträtt ur. Som sagt, det är som ett reportage eller flera personporträtt och steget till skönlitteratur känns långt.

Vad gäller källkritik i denna bok tror jag att det skulle bli svårt för Wierup och Larsson att medvetet hålla sig med uppgifter de vet är falska eller inte har fått bekräftade. Dels för att de i sina intervjuer och möten med nyckelpersoner har lyckats få sådan respekt i den undre världen och dels för att det är så många faktauppgifter och att de flesta av dem finns att kontrollera hos myndigheter. En aspekt som dock är värd att nämna är ju att det på många ställen i boken endast är en person i ett sammanhang som intervjuas, vilket skulle kunna innebära att det inte är någon allsidig bild som ges. Men jag tror att författarna förlorar mer på att medvetet presentera falska fakta genom tappat förtroende hos både den undre världen, myndigheterna och allmänheten än vinner på det genom att det, om möjligt, skulle ge ännu större spänning åt berättelsen. Det är klart att de i sina beskrivningar kan ha förstärkt vissa detaljer för att ge en tydligare bild, men det är ju mer eller mindre ett måste för att vi som läsare även ska kunna se det vi läser. I övrigt står jag fast vid att jag tror att det finns sanning i det de skriver, med risk för att vara blåögd.

Att använda sig av denna typ av skrivande – new journalism, eller berättande journalistik –  tror jag kan vara ett bra sätt att göra journalistiken mer lättillgänglig, göra människor medvetna om världen utan att det blir en tung nyhetssändning av det hela. Men vad gäller hur stor del som måste vara sant i denna typ av publikationer gäller detsamma som alltid – kallas det för journalistik ska det vara sant.