Blogg B: Etik i medierna

I Sverige fungerar ju rättssystemet så att du är oskyldig tills motsatsen är bevisad, men i och med den tekniska utvecklingen som gjort att medierna kan uppdatera sina nyhetsflöden flera gånger varje dygn på webben blir det lätt att för mycket information går ut för snabbt när ett brott begåtts. När medierna tar på sig en del av Polisens arbete finns risken att det snarare blir det omvända – du är skyldig tills motsatsen bevisats.

Vi människor vill gärna snabbt ha någon att skylla på när något hänt. Det blir ett sätt att hantera det svåra. Detta är medierna fullt medvetna om, och de utnyttjar det också. Men sedan kan det ibland vara så att det är för vår egen säkerhet som det ges mycket detaljer när ett brott begåtts. Om det är en misstänkt gärningsman som går runt och slår ner folk helt oprovocerat på stan känns det ju skönt om man tidigt kan få ett signalement på den personen så att man vet vem man ska undvika. Men som i det mesta så finns det inget svart eller vitt i den här frågan. Det är väldigt grått.

Många medier verkar ganska överens om att man inte ska lämna ut namn på en misstänkt person förrän det är bekräftat till hundra procent att just den personen är skyldig. Detta håller jag helt och hållet med om. Det vore fruktansvärt om ett namn nämndes som sedan visar sig inte alls ha med brottet att göra, den personen skulle kunna vara märkt för resten av livet. Men det jag reagerar på är, som vid mordet på den homosexuelle mannen i Malmö (Medierna 2009-01-31), att flera medier gärna snabbt går ut med så mycket detaljer om personen som möjligt utan att säga namnet. Som i det här fallet att de misstänkta var muslimer och att den ene drev en blogg om moral. Risken här är stor att den svenska människan, som är väldigt bra på att dra alla över en kam, får uppfattningen att alla muslimer har starka åsikter om levnadsmoral och att alla muslimer skulle vara beredda att döda för att upprätthålla ”ordningen”. Det finns en jättefara i detta. Fördomar byggs på och det i sin tur kan leda till hets mot folkgrupp (oavsett om det handlar om etnisk tillhörighet, religiös livsåskådning eller vad annat som kännetecknar oss människor). Det är klart att denna typ av bakgrund skulle kunna vara en del av förklaringen till det brott som begåtts, men det är fortfarande en enskild person som är skyldig, inte gruppen av människor som tillhör samma etniska ursprung eller religiösa livsåskådning.

Det står i spelreglerna för press, radio och tv att: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” Om inte polisen bekräftat att det hade betydelse för fallet skulle Aftonbladet avvaktat med att publicera dessa uppgifter när de misstänkta ändå redan var anhållna och det inte handlade om att ge ett signalement för att förhindra att ytterligare brott skulle begås. När den skyldige inte längre går fri på våra gator borde vi inte längre behöva veta så många detaljer om personen. Inte av andra skäl än av ren nyfikenhet i alla fall.

Jag ser medierna som lite ansvariga för att jämlikhet och rättvisa ska eftersträvas. Medierna ska stå på de svagas sida (medborgarnas) och vara en motpol till och ett granskande organ av samhället i övrigt. Därför borde det istället vara så att om Polisen skulle använda ett signalement med för många detaljer så är det medierna som ska reagera på att det kan bli missvisande och kan skada den lilla människan, istället för tvärtom.

Börje Hellström, Kris, (Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare, SvD, 15/4 2008) har en tänkvärd syn på detta med att avslöja för många detaljer, framförallt om sexförbrytare: ”Sådana här brott är så klart avskyvärda och privat skulle jag så klart vilja veta vilka av mina grannar som begått sexualbrott. Men folk kan inte hantera sådan information. De här brotten väcker sådant hat och avsky”. Om det är som han säger så skulle i värsta fall ett publicerande av namn på den misstänkte eller dömde kunna leda till att oskyldiga även blir skyldiga till brott. Det skulle ju bara förstärka den onda cirkeln.

Nyhetschefen på Sydsvenska Dagbladet, Jonas Nyrén, får avsluta dessa funderingar kring etik i medierna: ”Det handlar inte om att mörka, utan om att veta vad det är man skriver, ha täckning för det man skriver”.