Blogg D: Elements of Journalism

I de sociala medierna är det lättare för alla att säga vad de tycker då det som skrivs där inte passerar någon ansvarig utgivare, gatekeeper eller liknande. Risken är större att det trampas på tår, hålls med om saker som kanske hade behövt tänkas igenom en ytterligare gång och så vidare. Det ger en stor frihet, men det måste vara frihet under ansvar.

En fråga jag ställer mig är om denna frihet och möjlighet till att snabbt publicera, som sociala medier innebär, inte kan leda till att lojaliteten till allmänheten ändå ökar. Det handlar inte om att texten ska anpassas efter ett visst format, som i exempelvis en tidning, utan bara publiceras direkt och allmänheten får en oredigerad version. Samtidigt är det som tidigare nämnts risk att det hoppar ut en och annan groda då det ska gå snabbt och vinkling och objektivitet kanske inte blir så genomtänkt.

Kovach och Rosenstiel skriver om att det finns de som menar att det kan vara farligt att definiera journalistiken, att om man gör det så begränsar man den och möjligheten för den att utvecklas med tiden minskar. Men författarna menar att dessa åsikter bara är en marknadsföringsstrategi för att locka läsare och anser istället att även om varje generation skapar sin egen journalistik är syftet och de underliggande momenten för journalistiken ändå desamma.

Det är inget konstigt att medierna utvecklas med tiden och att vi nu i en sådan teknologisk tid är med om lite osäkerhet i hur man ska hantera det nya sättet att sprida information på. Men som Kovach och Rosenstiel skriver så ska grundpelarna ändå vara desamma när det gäller journalistik: de nio punkterna ska vara lika gällande nu som då. Men det är klart att det måste uppstå lite förvirring innan det nya har blivit en vana. Man skulle kanske kunna säga att journalistiken inte längre är begränsad till bara journalister (som i alla bloggar exempelvis) och det leder ju till att en form av begreppsförvirring uppstår: vad är journalistik och inte? Samtidigt får man absolut inte glömma hur de nya medierna öppnat upp för dialog. Eftersom journalisterna främst ska vara lojala mot medborgarna och se till deras bästa är det en oändlig möjlighet att de kan föra ett samtal om det som sker och på så sätt rapportera om det som verkar viktigt för medborgarna.

”Technology is transforming citizens from passive consumers of news produced by professionals into active participants who can assemble their own journalism from disparate elements” (Kovach & Rosenstiel, 2007). Kovach och Rosenstiel menar att eftersom journalistens roll inte längre är att bestämma vad allmänheten ska veta, handlar det i dag mer om att hjälpa medborgarna att se vilken information som är pålitlig och sedan hjälpa dem att förstå den. Det är trots allt fortfarande journalisterna som har den djupare kunskapen och förståelsen kring detta, oavsett hur informationen sprids.

Min mening är att det gäller för journalisterna att inte publicera snabbt och ogenomtänkt bara för att de kan och för att alla andra gör det. De måste särskilja sig från allmänhetens bloggande och erbjuda något mer – sanning och objektivitet. Risken finns att den professionella journalistiken annars snart dör ut eftersom det ändå finns andra som skriver om vad som händer. Det är därför viktigare än någonsin att journalistiken och de traditionella medierna följer Kovach och Rosenstiels grundpelare, och vägleder oss läsare/lyssnare/tittare i detta oändliga informationslandskap. Det är den enda chansen till att någon form av organiserad och trovärdig nyhetsrapportering kan leva vidare.

Blogg C: När blir journalistik fiktion

Svensk maffia är skriven av Lasse Wierup och Matti Larsson och är en kartläggning av Sveriges kriminella gäng. Författarna presenterar alla de olika gängen: deras historia, särskilt utmärkande personer och möten med en eller flera personer från gängen. Mot slutet av boken inser man att det inte är en lätt historia att beskriva. Alla de olika konstellationerna påverkar varandra och går i vissa fall även in i varandra. Då är det inte konstigt att jag som läsare lämnas aningen förvirrad över vilket gäng som var vilket och vilken person som hörde hemma var. Trots det har Wierup och Larsson gjort ett utomordentligt jobb med kartläggandet och stundtals har deras berättande haft min uppmärksamhet till 110 procent.

Som sagt är det en komplex historia, eller komplexa historier, som Wierup och Larsson berättar. Det går inte att jämföra denna bok med exempelvis den omdiskuterade Gömda-serien. I den sistnämnda är det som känt en enda berättelse som ska återges och jag antar att det gör att det lättare blir åt det skönlitterära istället för journalistiska då man kanske vill måla ut händelsen lite mer. I Svensk maffia är författarna hela tiden synliga. Hela boken är mer som ett gigantiskt reportage där Wierup och Larsson beskriver möten med den undre världens nyckelpersoner och de visar tydligt sin egen roll i berättandet. Det skulle lika gärna kunnat vara en lång reportageserie i vilket nyhetsmedium som helst. Deras skrivande har inte påverkats av publicerandets form.

För mig blir innebörden av litterär journalistik att den innehåller sådant som vi lika gärna skulle kunna läsa om i tidningen eller höra om på tv. Det är sann journalistik i litterär form (även om ett varningens finger naturligtvis ska höjas för att det som står i tidningen eller sägs på tv inte alltid är lika med sant). Min definition av journalistisk litteratur blir då istället, som det som Liza Marklund anklagas för att använda sig av, skönlitteratur i journalistisk stil. Författaren till den sistnämnda formen vill använda sig av den journalistiska stilen och jargongen men för att berätta en mer eller mindre fiktiv skönlitterär historia.

Svensk maffia blir, enligt mig, därmed litterär journalistik. Ett sätt att få den här boken i det andra facket vore om författarna bestämde sig för att följa endast ett av alla gäng eller en av alla personer och göra det till en sammanhängande kronologisk historia. Då skulle det kanske ges mer utrymme för utmålningar. Som den är nu är den en skildring av ett invecklat nätverk med flera olika berättelser och det är väldigt mycket faktabaserat men med levande miljö- och personbeskrivningar. Vissa delar i boken beskriver en mer sammanhängande sekvens då vi får följa någon oskyldig person som blivit utsatt för gängkriminaliteten och som tar sig igenom med livet i behåll eller någon före detta kriminell som berättar om sitt liv. Under de här delarna beskrivs miljöer och händelser noggrant, men det blir ändå aldrig skönlitterärt. Författarna finns tydligt med hela tiden och återkommer till att det är en intervjusituation som berättelsen framträtt ur. Som sagt, det är som ett reportage eller flera personporträtt och steget till skönlitteratur känns långt.

Vad gäller källkritik i denna bok tror jag att det skulle bli svårt för Wierup och Larsson att medvetet hålla sig med uppgifter de vet är falska eller inte har fått bekräftade. Dels för att de i sina intervjuer och möten med nyckelpersoner har lyckats få sådan respekt i den undre världen och dels för att det är så många faktauppgifter och att de flesta av dem finns att kontrollera hos myndigheter. En aspekt som dock är värd att nämna är ju att det på många ställen i boken endast är en person i ett sammanhang som intervjuas, vilket skulle kunna innebära att det inte är någon allsidig bild som ges. Men jag tror att författarna förlorar mer på att medvetet presentera falska fakta genom tappat förtroende hos både den undre världen, myndigheterna och allmänheten än vinner på det genom att det, om möjligt, skulle ge ännu större spänning åt berättelsen. Det är klart att de i sina beskrivningar kan ha förstärkt vissa detaljer för att ge en tydligare bild, men det är ju mer eller mindre ett måste för att vi som läsare även ska kunna se det vi läser. I övrigt står jag fast vid att jag tror att det finns sanning i det de skriver, med risk för att vara blåögd.

Att använda sig av denna typ av skrivande – new journalism, eller berättande journalistik –  tror jag kan vara ett bra sätt att göra journalistiken mer lättillgänglig, göra människor medvetna om världen utan att det blir en tung nyhetssändning av det hela. Men vad gäller hur stor del som måste vara sant i denna typ av publikationer gäller detsamma som alltid – kallas det för journalistik ska det vara sant.

Blogg B: Etik i medierna

I Sverige fungerar ju rättssystemet så att du är oskyldig tills motsatsen är bevisad, men i och med den tekniska utvecklingen som gjort att medierna kan uppdatera sina nyhetsflöden flera gånger varje dygn på webben blir det lätt att för mycket information går ut för snabbt när ett brott begåtts. När medierna tar på sig en del av Polisens arbete finns risken att det snarare blir det omvända – du är skyldig tills motsatsen bevisats.

Vi människor vill gärna snabbt ha någon att skylla på när något hänt. Det blir ett sätt att hantera det svåra. Detta är medierna fullt medvetna om, och de utnyttjar det också. Men sedan kan det ibland vara så att det är för vår egen säkerhet som det ges mycket detaljer när ett brott begåtts. Om det är en misstänkt gärningsman som går runt och slår ner folk helt oprovocerat på stan känns det ju skönt om man tidigt kan få ett signalement på den personen så att man vet vem man ska undvika. Men som i det mesta så finns det inget svart eller vitt i den här frågan. Det är väldigt grått.

Många medier verkar ganska överens om att man inte ska lämna ut namn på en misstänkt person förrän det är bekräftat till hundra procent att just den personen är skyldig. Detta håller jag helt och hållet med om. Det vore fruktansvärt om ett namn nämndes som sedan visar sig inte alls ha med brottet att göra, den personen skulle kunna vara märkt för resten av livet. Men det jag reagerar på är, som vid mordet på den homosexuelle mannen i Malmö (Medierna 2009-01-31), att flera medier gärna snabbt går ut med så mycket detaljer om personen som möjligt utan att säga namnet. Som i det här fallet att de misstänkta var muslimer och att den ene drev en blogg om moral. Risken här är stor att den svenska människan, som är väldigt bra på att dra alla över en kam, får uppfattningen att alla muslimer har starka åsikter om levnadsmoral och att alla muslimer skulle vara beredda att döda för att upprätthålla ”ordningen”. Det finns en jättefara i detta. Fördomar byggs på och det i sin tur kan leda till hets mot folkgrupp (oavsett om det handlar om etnisk tillhörighet, religiös livsåskådning eller vad annat som kännetecknar oss människor). Det är klart att denna typ av bakgrund skulle kunna vara en del av förklaringen till det brott som begåtts, men det är fortfarande en enskild person som är skyldig, inte gruppen av människor som tillhör samma etniska ursprung eller religiösa livsåskådning.

Det står i spelreglerna för press, radio och tv att: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” Om inte polisen bekräftat att det hade betydelse för fallet skulle Aftonbladet avvaktat med att publicera dessa uppgifter när de misstänkta ändå redan var anhållna och det inte handlade om att ge ett signalement för att förhindra att ytterligare brott skulle begås. När den skyldige inte längre går fri på våra gator borde vi inte längre behöva veta så många detaljer om personen. Inte av andra skäl än av ren nyfikenhet i alla fall.

Jag ser medierna som lite ansvariga för att jämlikhet och rättvisa ska eftersträvas. Medierna ska stå på de svagas sida (medborgarnas) och vara en motpol till och ett granskande organ av samhället i övrigt. Därför borde det istället vara så att om Polisen skulle använda ett signalement med för många detaljer så är det medierna som ska reagera på att det kan bli missvisande och kan skada den lilla människan, istället för tvärtom.

Börje Hellström, Kris, (Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare, SvD, 15/4 2008) har en tänkvärd syn på detta med att avslöja för många detaljer, framförallt om sexförbrytare: ”Sådana här brott är så klart avskyvärda och privat skulle jag så klart vilja veta vilka av mina grannar som begått sexualbrott. Men folk kan inte hantera sådan information. De här brotten väcker sådant hat och avsky”. Om det är som han säger så skulle i värsta fall ett publicerande av namn på den misstänkte eller dömde kunna leda till att oskyldiga även blir skyldiga till brott. Det skulle ju bara förstärka den onda cirkeln.

Nyhetschefen på Sydsvenska Dagbladet, Jonas Nyrén, får avsluta dessa funderingar kring etik i medierna: ”Det handlar inte om att mörka, utan om att veta vad det är man skriver, ha täckning för det man skriver”. 

Blogg A: Nyhetsvärdering

Påvens avgång och Zlatans dåliga betyg – varför får de båda utrymme i våra medier?

Det var på SVT:s webbsida som jag först uppmärksammade nyheten. ”Totalt oväntat. Påven Benedictus XVI planerar att lämna sitt ämbete inom kort meddelar han själv i dag”. Någon dag senare läste jag på Aftonbladets webbsida: ”Zlatan får bottenbetyg och sågas i Frankrike”.

Att det är en oväntad händelse är av stor betydelse för våra medier vid valet av nyheter. ”En nyhet speglar en förändring. Ju större förändring, desto större nyhet” (Häger, 2009). Visst måste det ses som en ganska stor förändring att påven avgår av egen vilja då detta inte inträffat sedan 1200-talet. Och visst är det en sensation att vår käre Zlatan inte hyllas dag ut och dag in.

För mig verkade nyheten om påven endast vara en oväntad händelse, men det stannar inte där. Medieforskarnas (Shoemaker, Hvitfelt, Prakke, Galtung m.fl.) teorier kring vad som gör en händelse till en nyhet sammanfattar Nord och Strömbäck (2012) i kriterierna närhet till publiken, sensation och avvikelse, elitcentrering och förenkling.

Som sagt, att det var oväntat att påven avgår är det ingen tvekan om. Händelsens närhet till publiken (oss svenskar) är däremot inte lika självklar. Påven är inte särskilt nära oss i rum och känns kanske inte nära kulturellt för alla heller. Men oavsett har det alltid funnits en påve, det hör till världens historia, och därför involveras vi ändå på ett eller annat sätt. I Henk Prakkes modell över närhet i tid, rum och kultur är det nog ändå närheten i tid, att det hände i nutid, som uppfylls mest. Dock bör det ju påpekas att det faktiskt finns mer än 94 000 registrerade katoliker i vårt land, så visst berör det ändå i någon grad Sverige som nation.

Även om vi kanske inte upplever den där starka närheten så är ändå påven en elitperson som alla känner till och därför intresserar oss. Det kräver heller ingen ouppnåelig förkunskap för att begripa händelsen, det är enkelt och konkret och därmed lätt att ta till sig. Däremot kan processen som följer på att påven avgår bli aningen invecklad. Ändå kommer vi med stor sannolikhet att få följa hela processen till och från i våra medier  under en längre tid.

Zlatans bottennapp ligger oss nära både i tid (det hände nu i veckan), rum (det är vår svenske Zlatan det handlar om, även om det inte är i Sverige) och kulturellt (fotboll – Sveriges nationalsport). Jag vill påstå att alla axlar i Prakkes modell blir relevanta för värderingen av denna händelse. Det är nära på alla sätt.

Ju längre vi kommer från den första artikeln om påvens avgång desto mer spekuleras det i bakgrunden till den. Nu får vi läsa om hur en möjlig konspiration ligger bakom. När nyheten inte längre är ny måste medierna hitta nya trådar som ändå gör det värt att fortsätta sprida den. Konflikt är en sådan sak som vi läsare gärna tar del av. Det kan till och med räcka att det spekuleras kring det för att göra oss intresserade.

Även nyheten om Zlatan lyfter upp en form av konflikt – besvikelsen hos fransmännen över den stora stjärnan. Zlatan är definitivt en elitperson som engagerar. Antingen hyllar eller dissar man honom. Walter Lippmann var en av de första i medievärlden som försökte definiera vad som gör en händelse till en nyhet. För honom var det att händelsen skulle väcka känslor hos mottagaren och att den skulle erbjuda en möjlighet till identifikation. I fallet med Zlatan tar svenskarna antagligen antingen ställning för och vill försvara honom eller emot och tycker att det var rätt det som skedde. Oavsett vilket så väcker det känslor och engagerar oss.

Så trots att Zlatans snedsprång i jämförelse med påvens avgång kan tyckas ganska litet i det stora perspektivet, så är det ingen slump att båda händelserna får utrymme i våra svenska medier. Båda uppfyller kraven för att bli en nyhet. Om påvens avgång ses vara av större vikt att rapportera om, så nog upplever många svenskar antagligen en större närhet till Zlatan Ibrahimovic.