I de sociala medierna är det lättare för alla att säga vad
de tycker då det som skrivs där inte passerar någon ansvarig utgivare,
gatekeeper eller liknande. Risken är större att det trampas på tår, hålls med
om saker som kanske hade behövt tänkas igenom en ytterligare gång och så
vidare. Det ger en stor frihet, men det måste vara frihet under ansvar.
En fråga jag ställer mig är om denna frihet och möjlighet till
att snabbt publicera, som sociala medier innebär, inte kan leda till att lojaliteten
till allmänheten ändå ökar. Det handlar inte om att texten ska anpassas efter
ett visst format, som i exempelvis en tidning, utan bara publiceras direkt och
allmänheten får en oredigerad version. Samtidigt är det som tidigare nämnts
risk att det hoppar ut en och annan groda då det ska gå snabbt och vinkling och
objektivitet kanske inte blir så genomtänkt.
Kovach och Rosenstiel skriver om att det finns de som menar att
det kan vara farligt att definiera journalistiken, att om man gör det så
begränsar man den och möjligheten för den att utvecklas med tiden minskar. Men författarna
menar att dessa åsikter bara är en marknadsföringsstrategi för att locka läsare
och anser istället att även om varje generation skapar sin egen journalistik är
syftet och de underliggande momenten för journalistiken ändå desamma.
Det är inget konstigt att medierna utvecklas med tiden och
att vi nu i en sådan teknologisk tid är med om lite osäkerhet i hur man ska
hantera det nya sättet att sprida information på. Men som Kovach och Rosenstiel
skriver så ska grundpelarna ändå vara desamma när det gäller journalistik: de
nio punkterna ska vara lika gällande nu som då. Men det är klart att det måste
uppstå lite förvirring innan det nya har blivit en vana. Man skulle kanske
kunna säga att journalistiken inte längre är begränsad till bara journalister (som
i alla bloggar exempelvis) och det leder ju till att en form av begreppsförvirring
uppstår: vad är journalistik och inte? Samtidigt får man absolut inte glömma
hur de nya medierna öppnat upp för dialog. Eftersom journalisterna främst ska
vara lojala mot medborgarna och se till deras bästa är det en oändlig möjlighet
att de kan föra ett samtal om det som sker och på så sätt rapportera om det som
verkar viktigt för medborgarna.
”Technology
is transforming citizens from passive consumers of news produced by professionals
into active participants who can assemble their own journalism from disparate
elements” (Kovach & Rosenstiel, 2007). Kovach och Rosenstiel menar
att eftersom journalistens roll inte längre är att bestämma vad allmänheten ska
veta, handlar det i dag mer om att hjälpa medborgarna att se vilken information
som är pålitlig och sedan hjälpa dem att förstå den. Det är trots allt
fortfarande journalisterna som har den djupare kunskapen och förståelsen kring
detta, oavsett hur informationen sprids.
Min mening är att det gäller för journalisterna att inte
publicera snabbt och ogenomtänkt bara för att de kan och för att alla andra gör
det. De måste särskilja sig från allmänhetens bloggande och erbjuda något mer –
sanning och objektivitet. Risken finns att den professionella journalistiken annars
snart dör ut eftersom det ändå finns andra som skriver om vad som händer. Det
är därför viktigare än någonsin att journalistiken och de traditionella
medierna följer Kovach och Rosenstiels grundpelare, och vägleder oss
läsare/lyssnare/tittare i detta oändliga informationslandskap. Det är den enda
chansen till att någon form av organiserad och trovärdig nyhetsrapportering kan
leva vidare.
