Blogg A: Nyhetsvärdering

Påvens avgång och Zlatans dåliga betyg – varför får de båda utrymme i våra medier?

Det var på SVT:s webbsida som jag först uppmärksammade nyheten. ”Totalt oväntat. Påven Benedictus XVI planerar att lämna sitt ämbete inom kort meddelar han själv i dag”. Någon dag senare läste jag på Aftonbladets webbsida: ”Zlatan får bottenbetyg och sågas i Frankrike”.

Att det är en oväntad händelse är av stor betydelse för våra medier vid valet av nyheter. ”En nyhet speglar en förändring. Ju större förändring, desto större nyhet” (Häger, 2009). Visst måste det ses som en ganska stor förändring att påven avgår av egen vilja då detta inte inträffat sedan 1200-talet. Och visst är det en sensation att vår käre Zlatan inte hyllas dag ut och dag in.

För mig verkade nyheten om påven endast vara en oväntad händelse, men det stannar inte där. Medieforskarnas (Shoemaker, Hvitfelt, Prakke, Galtung m.fl.) teorier kring vad som gör en händelse till en nyhet sammanfattar Nord och Strömbäck (2012) i kriterierna närhet till publiken, sensation och avvikelse, elitcentrering och förenkling.

Som sagt, att det var oväntat att påven avgår är det ingen tvekan om. Händelsens närhet till publiken (oss svenskar) är däremot inte lika självklar. Påven är inte särskilt nära oss i rum och känns kanske inte nära kulturellt för alla heller. Men oavsett har det alltid funnits en påve, det hör till världens historia, och därför involveras vi ändå på ett eller annat sätt. I Henk Prakkes modell över närhet i tid, rum och kultur är det nog ändå närheten i tid, att det hände i nutid, som uppfylls mest. Dock bör det ju påpekas att det faktiskt finns mer än 94 000 registrerade katoliker i vårt land, så visst berör det ändå i någon grad Sverige som nation.

Även om vi kanske inte upplever den där starka närheten så är ändå påven en elitperson som alla känner till och därför intresserar oss. Det kräver heller ingen ouppnåelig förkunskap för att begripa händelsen, det är enkelt och konkret och därmed lätt att ta till sig. Däremot kan processen som följer på att påven avgår bli aningen invecklad. Ändå kommer vi med stor sannolikhet att få följa hela processen till och från i våra medier  under en längre tid.

Zlatans bottennapp ligger oss nära både i tid (det hände nu i veckan), rum (det är vår svenske Zlatan det handlar om, även om det inte är i Sverige) och kulturellt (fotboll – Sveriges nationalsport). Jag vill påstå att alla axlar i Prakkes modell blir relevanta för värderingen av denna händelse. Det är nära på alla sätt.

Ju längre vi kommer från den första artikeln om påvens avgång desto mer spekuleras det i bakgrunden till den. Nu får vi läsa om hur en möjlig konspiration ligger bakom. När nyheten inte längre är ny måste medierna hitta nya trådar som ändå gör det värt att fortsätta sprida den. Konflikt är en sådan sak som vi läsare gärna tar del av. Det kan till och med räcka att det spekuleras kring det för att göra oss intresserade.

Även nyheten om Zlatan lyfter upp en form av konflikt – besvikelsen hos fransmännen över den stora stjärnan. Zlatan är definitivt en elitperson som engagerar. Antingen hyllar eller dissar man honom. Walter Lippmann var en av de första i medievärlden som försökte definiera vad som gör en händelse till en nyhet. För honom var det att händelsen skulle väcka känslor hos mottagaren och att den skulle erbjuda en möjlighet till identifikation. I fallet med Zlatan tar svenskarna antagligen antingen ställning för och vill försvara honom eller emot och tycker att det var rätt det som skedde. Oavsett vilket så väcker det känslor och engagerar oss.

Så trots att Zlatans snedsprång i jämförelse med påvens avgång kan tyckas ganska litet i det stora perspektivet, så är det ingen slump att båda händelserna får utrymme i våra svenska medier. Båda uppfyller kraven för att bli en nyhet. Om påvens avgång ses vara av större vikt att rapportera om, så nog upplever många svenskar antagligen en större närhet till Zlatan Ibrahimovic.